"Ett slott av glas Del 3" en novell av mig, Viggo

När jag vaknar upp ur mina drömmar är jag alldeles lugn. Jag känner fortfarande den fridfulla känsla som jag kände i drömmarna. Jag önskar att jag kunde stanna kvar en liten stund till. Bara en liten stund . bara få stanna kvar en liten stund till i den fullständiga harmonin som jag kände i de tomma världarna. Samma harmoni som tycks leva utanför glasväggarna. Jag tittar ner på den djupblå sjön som glasslottet reser sig ur. På de gröna stränderna och bland de gröna träden runt om sjön vandrar urtidsdjuren runt och betar. Jag brukar spendera mycket tid så här. Sitta här i en avskild del av slottet och blicka ner över det vackra utanför. Blicka ut över sjön och drömma om andra världar. Världar så olika från min egen. Världar där skönhet och stillhet härskar för evigt. Det är synd att allt det vackra utanför glasväggarna snart kommer vara borta. Inom några dygn kommer allt det här att bestå av rykande kratrar. De kommer att komma flygandes över skogarna. De kommer att flyga över allt levande på sin väg mot glasslottet. De kommer att släppa sina bomber. De kommer att falla som regndroppar ner över sjön, ner över skogen. Ner över livet. De kommer att skimra i den gyllene solnedgången likt tårar av guld, fallandes från den guldgula himlen. Allt kommer att förintas. Ingenting kommer att finnas kvar. Allt levande kommer att förvandlas till aska. Aska som hänger i luften likt en ogenomtränglig dimma. En dimma som ingen någonsin kommer att tränga sig igenom. Det är inte länge kvar nu. Jag reser mig upp, tittar ut genom fönstret. Tittar på allt det som snart inte finns. Det här är inte längre min värld, det här är drömmen om glasslottet. Drömmen som tar slut innan allt tar slut.

Jag vandrar genom glasslottet. Jag går förbi människor. Jag hör dem inte, ser dem bara som genom en dimma. Jag existerar inte. Allt är som en dröm. Mina spegelbilder tittar på mig från glasväggarna. Jag vandrar genom glasslottet. Någonstans hör jag vinandet från en gunga. Jag vandrar uppåt.