"Trädblod" en diktnovell av mig, Viggo. Del 2

Vi har vandrat länge nu.

Han har visat mig världen, och jag har sett den med mina ögon.

Han har berättat om den, och jag har lärt mig om den.

Han har lärt mig känna dess inre väsen, och jag har lärt känna mitt.

Vi har vandrat länge nu.

Vi är tillbaka nu.

Jag står där jag först träffade honom.

Han står framför mig.

Han ställer sig på knä och lägger sina händer på mina axlar.

Han ler mot mig.

Jag ser in i det stora, vackra ansiktet, ser in i det sorgsna leendet.

Jag ser hur han långsamt börjar blekna bort, hur han långsamt börjar försvinna.

Jag känner hur hans grenar och rötter börjar bli en del av mig.

Jag kan fortfarande se hans ansikte, hans mörkgröna ögon och hans sorgsna leende.

Men han är borta nu, jag vet det.

Han finns i mig nu.

Jag känner hur han ler inom mig, och jag ler tillsammans med honom.

Jag vänder mig om.

Jag ser mig om en sista gång, och sedan börjar jag vandra.

Jag vandrar den väg som jag för så länge sedan vandrade med honom.

Han är en del av mig nu.

En del av mitt trädblod.