Eld

Av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg.
634 sidor (plus en och en halv sida författarnas tack).
Andra delen i Engelsfors-trilogin. Här finns min recension av första boken i trilogin, Cirkeln.

(Den här recensionen innehåller stora spoilers för den som inte har läst klart Cirkeln. Så om du inte har läst den, se till att göra det innan du läser den här recensionen, för den är bland de bästa böckerna jag har läst.)

"Den svarta röken virvlar kring Minoo. Anna-Karin, Ida, Linnéa och Vanessa befinner sig någonstans i närheten. Hjälplösa. Allt hänger på Minoo nu. Hon är ensam kvar. Ensam med Max. Han står framför henne med den svarta röken strömmande kring sig. De mörka lockarna ramar in hans vackra ansikte. "Jag vet att du inte förstår just nu", säger han och ler. "Men det enda jag vill ... Det enda jag har velat hela tiden är att vi ska vara tillsammans." Röken virvlar tätare och tätare kring dem, de dras mot varandra, och Minoo inser att det är något som inte stämmer. Det är här hon borde göra motstånd, den här striden borde vända till hennes fördel. Men det händer inte. Hon försöker kämpa emot, men hon är maktlös. Och plötsligt står Max tätt intill henne. Hans ögon är svarta och glänsande som fågelögon. "Vi hör ihop." Han böjer sig fram och kysser henne med iskalla, fuktiga läppar."

Det har gått några månader sedan De Utvalda besegrade demonernas välsignade, och sommarlovet är snart slut. De har inte sett några tecken på vad demonernas nästa steg kommer att vara, men någonting är väldigt fel i Engelsfors. Hela sommaren har varit onaturligt varm, och skogen håller på att dö. Den nya organisationen Positiva Engelsfors sprider sig som en löpeld genom staden, och samtidigt har Rådet anlänt till Engelsfors för att starta rättegången mot Anna-Karin. När Linnéa hittar en gravsten med Nicolaus namn på tillsammans med orden Memento Mori så börjar gamla hemligheter att avslöjas och nya hemligheter skapas. Det blir viktigare än någonsin för De Utvalda att lita på varandra och hålla ihop, och hotet kommer från fler håll än de någonsin kunnat ana.

Jag trodde faktiskt inte att den här boken skulle överträffa Cirkeln, men se det gjorde den faktiskt. Själva handlingen är väl på ungefär samma nivån, men innehållet: OJ, så mycket bättre och OJ så mycket mer! Och eftersom allt i Cirkeln var så bra så hoppas jag att ni förstår hur bra det här är. Det som är så intressant är att det här är en så tydlig utveckling av allt som hände i förra boken. Karaktärerna har växt och blivit äldre, och det är en sak som märks på ett väldigt bra sätt. Det är kul att man får läsa ur alla De Utvaldas perspektiv nu, även Idas och Linnéas. Fast det tänker man inte så mycket på när man har kommit in i boken (vilket man gör väldigt fort). Men det är kul att få lära känna de två också, för precis som i Cirkeln så är personskildringarna väldigt bra och levande, och det är nog något av det bästa med boken. Till och med alla de som inte är huvudpersoner eller speciellt viktiga egentligen känns väldigt verkliga. Det märks verkligen att Sara och Mats har jobbat mycket med karaktärerna. När jag var på deras boksignering och när jag precis hade börjat läsa första boken så sa de att det blir mer och mer magi för varje bok. Det håller jag halvt med om. Själva användandet av magin är inte så mycket mer, men jag har kommit på att det egentligen inte är det som jag vill ha. Det är de magiska avslöjandena, hemligheterna som innehåller magi som jag vill ha. Det är det mycket mer av i den här boken, och det gillar jag skarpt. De sa också att de skulle flippa ur helt med drakar och enhörningar i sista boken, men det var menat som ett skämt (hoppas jag) så det sparar vi till en annan gång. Och det är inte bara karaktärerna som utvecklas, utan deras krafter gör det också. De lär sig använda dem mer och på helt nya sätt, och att det bli en sådan utveckling av just det tycker jag är superbra. Det ska bli riktigt spännande att se hur allt utvecklas i tredje boken. Jag tror att det kommer att bli fullständigt episkt. Okej; nu har jag pratat alldeles för mycket om magi, nu måste jag berätta om det som, i alla fall enligt mig, gör Engelsforstrilogin så speciell. Jag nämnde det säkert i recensionen av förra boken, men det är värt att nämnas igen. Sättet som Sara och Mats blandar häxlivet med det alldeles normala är helt enastående. Jag fattar inte hur de har lyckats göra det så bra! Men det mesta i boken är faktiskt saker som inte alls är övernaturliga som kärlek, småsyskon, inbrott och familjeproblem. Jag tror att utan allt det vardagliga så skulle de här böckerna nästan inte vara någonting alls. Men som tur är det ju inte så. De här böckerna har en helt rak väg alldeles utan motstånd rakt till mina favoritböckers platser. Och en ganska stor skillnad mellan den här och första boken för mig är att den här verkligen har lyckats beröra mig. Och när jag säger så så menar jag "beröra" som i att väcka äkta känslor. Jag är bombsäker på att jag hade tårar i ögonvrån några gånger, och under ett ögonblick när Linnéa hade varit med om ganska mycket hemska saker, ja då kom jag på mig själv med att andas i samma takt som henne. Det är vad jag kallar att "beröra"!