The lost hero

Av Rick Riordan.
553 sidor (plus några sidor om gudarna och kommentarer om författarens tidigare böcker).
Första delen i bokserien The heroes of Olympus som är en fristående fortsättning på Percy Jackson-serien.

" "Stop," Jason croaked. He rose unsteadily to his feet, and he wasn't sure who was more suprised: him, or the storm spirits. "How are you alive?" Dylan's form flickered. "That was enough lightning to kill twenty men!"
"My turn," Jason said. He reached in his pocket and pulled out the golden coin. He let his instincts take over, flipping the coin in the air like he'd done it a thousand times. He caught it in his palm, and suddenly he was holding a sword - a wickedly sharp double-edged weapon. The ridged grip fit his fingers perfectly, and the whole thing was gold - hilt, handle, and blade. Dylan snarled and backed up. He looked at his two comrades and yelled, "Well? Kill him!" "

Jason vaknar upp på en buss full med elever på en skolresa, och han har absolut ingen aning om vem han är eller vad han gör där. Tydligen har han en flickvän som heter Piper och hans bästa vän är Leo, men varför har han inget som helst minne av dem, eller av någonting annat heller för den delen? Men när de blir anfallna av vindmonster på resan och kommer till ett sommarläger vid namn Camp Half-blood så vet Jason en sak, han ska inte vara här. Väl på lägret börjar Leo se sin gamla barnvakt som försökte mörda honom gång på gång, men varför är det inte någon annan som ser henne? Och när hans nyblivna stugkamrater berättar om en bronsdrake och viskar om en förbannelse så verkar det som om hans förflutna börjar komma ikapp honom. Samtidigt drömmer Piper om hur ett monster har tagit hennes försvunna pappa, och om hon vill ha honom tillbaka så måste hon förråda sina vänner på det uppdrag som de skickas ut på för att rädda en gudinna. Och på lägret har en lägermedlem försvunnit spårlöst. En kille vid namn Percy Jackson.

Mmm-mm, det är en av de många positiva sakerna jag tänker säga i den här recensionen. Det är verkligen härligt att äntligen kunna hålla första boken i Rick Riordans fortsättningsserie på Percy Jackson i handen, inte minst för att den är så himla snygg. Är det något jag uppskattar så är det snygga böcker. Okej, till boken i stället. Jag tror faktiskt att den här serien kommer kunna bli bättre än Percy Jackson. Den skiljer sig ganska mycket från den tidigare serien, men det känns som att det finns mer story i den här. Inget negativt om Percy - serien såklart, de är fantastiska! Men jag måste säga att jag gillar det här nya sättet som den här boken är uppbygd på väldigt mycket. Dels är de här böckerna skrivna i tredjeperson, vilket gör att man får läsa ur både Jason, Leo och Pipers perspektiv.
 Min personliga favorit är mr Leo Valdez, han har humor, han kan bygga i princip vad som helst av vad som helst, och hans förflutna är så intressant att man bara gottar ner sig i det. (Liten spoiler, markera för att läsa) Okej, jag erkänner. Jag är svag för snubbar med eldkrafter. (Slut på spoiler) Piper tyckte jag också väldigt mycket om. Jag vill säga så mycket om henne, men jag tänker inte spoila något. 
 En sak som både hon och Leo har gemensamt är att de är barn till gudar som man inte har fått veta så mycket om förut, alltså har de nya krafter som det blir väldigt kul att få läsa och veta mer om. Jag gillar verkligen all action med magiska krafter som finns i Rick Riordans böcker. 
 Tyvärr blev jag inte överförtjust i Jason. Det är absolut inget fel på honom eller så, men jag tyckte inte att det var så jätteintressant med hans minnesförlust, tyvärr. Kanske var för att jag hade läst handlingen till andra boken i serien och på så sätt kunde lista ut rätt lätt vad som hade hänt med honom. Så till er som tänker läsa den här boken: läs inte handlingen till fortsättningen, The son of Neptune, innan ni läser den här! Fast jag satt faktiskt och väntade på att det skulle bli Jasons kapitel flera gånger, så om man ser på det sättet så krånglar det till sig lite. Och det var nog faktiskt lite spännande när han fick reda på nya grejer om sig själv.
 En annan sak som jag gillar med bokens karaktärer är de gamla figurerna som man får träffa igen. Det känns som att man får se dem ur helt nya synvinklar, och det gör att boken får en speciell känsla. Speciellt mötet med en gammal vän gillade jag, en person som visar sig ha ett speciellt band till Jason.
 Jag vet inte om det bara är jag som tycker såhär, men det verkar inte vara så många andra bokbloggare som gillar Percy Jackson (jag räknar The heroes of Olympus som en fortsättning på den). Det verkar nästan som om vissa undviker den, av någon anledning. Jag förstår inte varför. Kanske det är för att det är lite lättsammare fantasy jämfört med andra böcker, eller för att det är så mycket action i dem. Jag vet inte, men jag älskar det i alla fall! Det kanske inte alltid behöver vara så gravallvarlig stämning, och Rick Riordans böcker är ju trots allt ett fenomen i USA.
 Jag gillar att karaktärerna i den här boken, på samma sätt som i Percy - böckerna, stöter på monster och andra figurer från den grekiska mytologin under sin större resa, och så blir det roliga och actionfyllda scener med dem. Jag ska försöka förklara vad det är som jag gillar så mycket med det:
 Om monstrena bara hade dykt upp utan anledning bara för att författaren ville ge läsaren lite action, då skulle förmodligen den här boken suga.Men; det som gör att den inte är dålig utan fantastisk och spännande, det är att varje situation med monster de stöter på får följder av något slag. De ger ledtrådar till vad som ska komma eller till vad som har hänt, eller så hör till något större som man inte skulle förstå på samma sätt utan de där monster-sammandrabbningarna. Sen så blir det ju såklart inte sämre av att det blir actionfyllda och humoristiska fighter också.
 För dem som har läst de här böckerna så kan jag säga att en av mina favoritscener var den med cykloperna i varuhuset. Och jag tycker att det är en väldigt smart idé med den som är den stora fienden. Det blir annorlunda, och inte alls någon sorts härmande av det som hände i Percy Jackson. Det här är en ny berättelse, och det är skitbra!
 Nu så tänkte jag göra en bra avslutning på den här recensionen med mitt favorit Leo Valdez-citat. Team Leo for the win!

" "Spirits, fear me!" Hedge bellowed, flexing his short arms. Then he looked around and realized there was only Dylan. "Curse it, boy!" he snapped at Jason. "Didn't you leave some for me? I like a challenge!" Leo got to his feet, breathing hard. He looked completely humiliated, his hands bleeding from clawing att the rocks. "Yo, Coach Supergoat, whatever you are - I just fell down the freaking Grand Canyon! Stop asking for challenges!"