Den skrikande trappan

Tack B. Wahlströms för boken!

Av Jonathan Stroud.
399 sidor.
Första delen i serien Lockwood & Co.
Engelska originaltiteln: The Screaming Staircase

Citat:

" Flickan stod mitt på golvet i sovrummet som gjorts om till arbetsrum, som inramad av den öppna dörren. Hon var ganska svag, men jag såg att hon stod barfota på den hoprullade mattan - eller snarare i den, för hennes fötter hade sjunit ner i tyget som om hon vadade i vatten. Hon bar en vacker knälång sommarklänning med mönster av stora, ganska pråliga solrosor i orange. Det var ingen modern modell. Klänningen och flickans kropp och hennes långa ljusa hår lyste med ett svagt, blekt sken, som från någon avlägsen ljuskälla. Och hennes ansikte...
 Hennes ansikte var ett kilformat solitt mörker. Inget ljus nådde det alls. "

Handling:
I årtionden har Problemet härjat över Storbritannien - det vill säga att de dödas andar återvänder, mestadels mindre trevliga. Många företag, så kallade agenturer, har bildats och använder sig av barn och ungdomar med Talanger för att bekämpa hemsökelserna. Berättelsen kretsar kring Lucy, som efter flera misslyckade försök till en anställning som spökjägare blir antagen av det lilla företaget Lockwood & Co. Efter ett misslyckat uppdrag, som innefattar ett mordiskt spöke och en kraftig explosion, har företaget bara ett val för att inte gå under. Efter ett generöst erbjudande antar de uppgiften att undersöka och rensa ett av Englands mest hemsökta gods där den Skrikande trappan och det Röda rummet väntar i natten.

Omdöme:
Första gången jag hörde talas om Den skrikande trappan var när Rick Riordan, en av mina favoritförfattare, rekommenderade den på sin hemsida otroligt mycket. Nu när jag såg att det hade kommit ut på svenska blev jag alltså riktigt sugen på att läsa den.
 Efter att ha läst så otroligt mycket Game of Thrones (A Song of Ice and Fire) på slutet så var det här precis en sån bok som jag behövde. Till skillnad från GoT är det här snabbt äventyr med action och en ganska enkel men bra berättelse där det bara är att hänga med.
 Något av det mest intressanta att läsa om i boken är just alla olika sorters spöken. Det finns de blodtörstiga  spökena som antar en massa olika former och som gör allt för att sätta tänderna i en, men också de svaga ekon av till exempel en man som bara står och tittar upp på ett träd med ett rep hängandes slappt i handen. Det är alla de där små detaljerna, de små historierna som skymtar förbi, som gör Den skrikande trappan speciell.
 Själva världen som boken utspelar sig i är också intressant. Det är fortfarande London och Storbritannien, men spöken har härjat där i årtionden. Jag gillar att man inte riktigt får veta när boken utspelar sig, eftersom man då kan fantisera lite själv. Det kan vara i framtiden, men också i en alternativ nutid.
 Spökjägargrejen, som trots allt är vad boken handlar om, är också spännande. Hela företag-som-bekämpar-spöken-grejen känns helt logisk, och den är kul att man får en liten inblick i de stora företagen, trots att berättelsen kretsar kring Lockwood & Co. Jag älskar alla de här småuppdragen som huvudpersonerna får göra men som egentligen inte har någonting med huvudstoryn att göra. Som jag sa tidigare, det är detaljerna som gör det.
 Huvudpersonen, alltså den vars perspektiv man får läsa ur, är Lucy Carlyle (behövde kolla Wikipedia för att komma ihåg efternamnet). Jag tycker egentligen inte att man får så stor känsla får vem hon är, utan det är mest "huvudpersonen som omges av färgstarka karaktärer". Men jag tyckte att hennes Talang, alltså speciella förmåga, var intressant, särskilt i början av boken, och jag hoppas man får se mer av den i fortsättningen.
 De "färgstarka karaktärerna" som omger Lucy är Anthony Lockwood och George Cubbins (hej igen, Wikipedia!). De har båda starka personligheter, men jag tror inte att jag själv får någon speciell känsla av dem.
 Men några favoritkaraktärer har jag ändå. Det var en snubbe som skymtade förbi vid ett tillfälle, Quill Kipps tror jag att han hette, som var ganska rolig, och så är jag ett stort fan av Annie Ward, trots att hon är ett mordiskt spöke.
 Huvudstoryn ska jag inte säga så mycket om, eftersom det skulle spoila för mycket. Men den är riktigt bra, och jag gillar verkligen hur alla trådar lyckades knytas ihop så troligt bra på slutet!
 De få saker jag störde mig lite på i boken, eller i alla fall i början, var att karaktärerna pratade så högtidligt för att vara så unga, men när jag fick reda på hur gamla de var så var det inget problem längre. (Till de som tänker läsa den här boken, Lucy är femton år!) Ibland kändes språket i boken lite ... oproffsigt, men det var inget som jag störde mig mycket på. De enda andra sakerna jag tyckte var mindre bra var att vissa saker kändes som lite "lägliga" sammanträffanden, men det får man stå ut med och det störde inte läsningen alls.
 Den skrikande trappan är inte en ny favoritbok, men den är absolut bra och helt klart läsvärd. Författaren är bra med ett enkelt språk, och det är alltid kul när någon lyckas få en att ogilla en "allmänt otrevlig" bokkaraktär. Jag tänker absolut läsa fortsättningen, och jag ser fram emot fler spöken som stryker omkring i dimman på Londons gator!
 Favoritdel av boken: Allt med Annie Ward...

Den skrikande trappan kan beställas från bland annat Adlibris eller Bokus.